Besök oss i Resande rummet i Gamla Linköping.
Över Dahlbergs café.
Ring för bokning av tid och vägbeskrivning.
  • Facebook Social Icon

December 17, 2018

October 11, 2017

December 27, 2016

Please reload

Senaste inlägg

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Utvalda inlägg

"Vem har rätt att berätta?"

May 17, 2017

 

Förra året debuterade jag med romanen För vad sorg och smärta. Den handlar om en familj i Halland på femtiotalet som tillhör romanifolket - den största gruppen inom minoriteten romer i landet och den som varit här under längst tid.

Förr i tiden kallades vi tattare, men idag används benämningen resandefolket, eller just romanifolket, om oss. Det har gått mer än ett år sedan romanen kom ut och när nu uppmärksamheten lagt sig, har jag börjat fundera på vad detta att berätta, eller att inte berätta, egentligen får för konsekvenser.

 

När jag växte upp fick jag, liksom de flesta i min folkgrupp, lära mig att vara stolt över att tillhöra romanifolket, men aldrig avslöja det för någon utomstående.

 

Så: vem får berätta när vi nu har fler möjligheter till detta än någonsin tidigare?

Jag ställde mig den frågan under ett par stormiga veckor då tv-programmet ”Eleonors resa” sändes på SVT. I tre avsnitt kunde vi följa resandetjejen Eleonor och hennes familj, och deras liv under ett knappt år. Reaktionerna från vår egen folkgrupp var omedelbara. Eleonor fick i sociala medier utstå skällsord som ingen vuxen människa bör ta i sin mun, hon blev hotad, det bildades hatgrupper mot henne på Facebook. Programmet hyllades samtidigt av många tittare. Exempelvis ringde en nittioårig kvinna till Eleonor och berättade om hennes lycka att få ta del av sin kultur, som hon lämnat, en sista gång i livet. Men det är som vanligt bråkstakarna som skriker högst.

 

Själv fick jag ingen kritik alls ifrån de egna leden när min roman kom ut, utan snarare flertalet brev från andra resande som menade att de nu vågade berätta utåt om sitt ursprung och också visa den stolthet de alltid känt. Det får mig att undra vem som egentligen får berätta i en folkgrupp där blodsband och släkttillhörigheter är av yttersta vikt.

Uppfattades inte Eleonor som tillräckligt horrta romano, eller på svenska: trodde de inte att hon hade tillräckligt djupa rötter? Fick hon kritik för att hon var en ung kvinna och tog plats? Eller för att hon tog plats på ett sätt som unga och kvinnor i vår grupp inte bör göra?

Jag vet inte svaret på dessa frågor. Jag vet bara att hon inte förtjänade kritiken. Och att när en modig, engagerad och påläst kvinna som Eleonor kliver fram, så bör vi ge henne utrymme. Och vi måste inse att vi inte alla lever på samma sätt bara för att vi tillhör samma folkgrupp - en etnisk grupp är inte per automatik homogen. Programmet var heller inget faktaprogram. Det handlade om hennes liv.

 

När vårt språk, svensk romani, dör ut om någon generation, och vi slutat tradera vårt folks berättelser till våra efterlevande, när minnena av våra förfäder och deras kamp falnat, då litar jag på att ni som krävde Eleonors tystnad, ni som anser att ingen i vår folkgrupp får berätta utan samtliga andras medgivande, också tar ansvaret för att återuppväcka språket, minnena, alla levnadsöden, sångerna och berättelserna. Annars kommer ni, genom ert krav på tystnad, endast ha bidragit till att en hel etnisk grupp raderats ur det offentliga medvetandet, att vårt folk förminskats till en flyktig, social konstruktion.

Inget skulle vara sorgligare. Och inget kunde vara farligare för våra efterkommande.

 

THOM LUNDBERG

 

Läs hela artikeln HÄR

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Följ oss

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Arkiv
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
This site was designed with the